Idag slog en tanke mig. Jag har nog funderat på den länge men aldrig kunnat sätta ord på den. Det handlar om att vara jag. Jag har så svårt att förstå att jag är jag. Inte som så att jag tror mig vara någon annan, men jag har svårt att tänka att det här är jag, och jag kommer vara så här hela mitt liv. Jag vet inte om det är i varken negativ eller positiv bemärkelse, men jag har bara svårt att förstå. Givetvis kommer jag förändras med åren, både utanpå och innanpå, men det är ändå JAG som kommer växa upp. Jag försöker skriva snabbt, så snabbt jag bara kan, för den här tanken är flyktig, en tanke jag jagat länge som gärna flyger iväg igen. För jag har så svårt att förstå, om det är en viktig tanke, för det är ju något som gruvar mig så, men som är så svårt att sätta ord på. Jag kan inte tänka mig att det är den här lilla människan, hon som sitter här med konstiga tankar, tankar som alltid kännts konstiga, som jag tänkt sedan jag var en liten skrutt, som kommer bli stor, som ska leva vuxenliv i iallafall 60 år till. Jag har inte ens levt halva mitt liv och jag kan inte förstå att jag är en person, en liten egen ö i hela denna stora röra av människor. Jag är en del av så mycket, men samtidigt bara mig. Jag är jag och jag kommer alltid vara jag, det är jag som åldras varje dag, det är jag som försöker utvecklas och lära mig nya saker, det är jag som funderar så mycket på framtiden, men som fan aldrig kommer fram till något. Den där framtiden jag håller på och flummar om, den är det JAG som ska leva i. Det är jag som ska ta mig dit. För att ta mig dit måste jag ha ett mål. JAG HAR INGET JÄVLA MÅL. Hur skaffar man sig ett mål med livet? Jag har bara kortsiktiga mål, har svårt att planera framtiden. Den där jäkla framtiden som kommer för varje sekund som går, som jag helst inte vill tänka på. Varför har jag så svårt att tänka på framtiden? Hela min lilla barndom tänkte jag att jag nog inte skulle leva så länge. Kanske skulle jag dö runt 25 eller något. Jag sa det till min mamma en gång, hon lärde mig att det är egoistiskt att tänka så. För mig var det ett sätt att slippa oroa mig om framtiden antar jag. Att slippa ha dessa jävla mål som man måste ha. Mål som i "vad vill du bli när du blir stor?". Jag funderar fortfarande över detta. Men mina tankar går mer kring "VEM vill du bli när du blir stor?", "HUR vill du bli när du blir stor?". Fasst det är ju jag. JAG som tar små trevande steg mot framtiden, som kommer vara där om 60 år. Det är jag jag jag och bara jag och det gör mig panikslagen. Det är så svårt att beskriva, kan knappt beskriva det för mig själv, men jag har på något vis alltid tänkt att det blir på något visst sätt när man blir äldre. Men jag kommer ju alltid vara bakom framtiden liksom, det kommer alltid vara JAG som är det. Den där blyga brunhåriga jäkla tjejen som tänker för mycket. Sådär. Hej så länge.